Vårruset.
Varje vår samlas hundratusentals kvinnor i olika åldrar i olika städer för att springa, jogga, kuta, gå eller lunka runt den fem kilometer långa banan genom staden. Igår kom Vårruset med Peter Siepern i spetsen till Gävle och Regementsparken för att få igång de 5300 kvinnorna som samlats för att prestera efter den egna konditionen, eller som i mitt fall - den rena viljan.
Jag har inte sprungit en meter sen förra sommarn då jag och Emil skulle springa runt sjön i Högbo. Eller jo föressten, jag sprang nog 2 km nere i Hässleholm i slutet på Mars. Men hur som helst så tänkte jag att det där gör jag på ren vilja.
För första gången tillhörde jag ett lag - Centraloperation. Det var jag, mamma, Marielle, Eva och Ylva. Railie skulle ha varit med men hon var sjuk stackarn. Men vi stod där i likadana tröjor - grekblå med vit text på ryggen:
CENTRALOPERATION
Alltid steget före.
(Bild på sax, kniv och peang)
Gävle Sjukhus
Äntligen gick startskottet och eftersom jag hade tre mål med loppet (springa på under 20 minuter, komma först i mitt lag och springa hela vägen) så stod jag naturligtvis i första startfållan. Dumt gjort Hanna, väldigt dumt gjort!
Men jag sprang för glatta livet, kissnödig blev jag i höjd med konserthuset så håll hade jag innan Gallerian Nian. Och värre blev det i uppförsbacken på Söder. Där började jag förbanna mig själv och jag funderade även om det fanns någon bra genväg jag kunde ta. Men då sprang kusin Anna ikapp mig och henne kunde jag ju bara inte förlora mot så med nya krafter fortsatte jag mot målet.
Jag kom i mål och fick min fina medalj och en påse från Coop med allt från bananer till bindor i. Föressten så uppnådde jag två av mina mål och om jag säger såhär: Hon som vann sprang på 19 minuter.. Då behöver ni kanske inte gissa vilket det var jag inte klarade? ;)
Det är otroligt det där, dagen efter att man hurtat runt i ett lopp där man känner sig yngre än någonsin förr så känner man sig äldre än man någonsin gjort innan. Man är stel och har ont på både möjliga och omöjliga ställen och värre blir det nog i morgon.
Men vem bryr sig? Jag vann ju över morsan ! :D
Jag har inte sprungit en meter sen förra sommarn då jag och Emil skulle springa runt sjön i Högbo. Eller jo föressten, jag sprang nog 2 km nere i Hässleholm i slutet på Mars. Men hur som helst så tänkte jag att det där gör jag på ren vilja.
För första gången tillhörde jag ett lag - Centraloperation. Det var jag, mamma, Marielle, Eva och Ylva. Railie skulle ha varit med men hon var sjuk stackarn. Men vi stod där i likadana tröjor - grekblå med vit text på ryggen:
CENTRALOPERATION
Alltid steget före.
(Bild på sax, kniv och peang)
Gävle Sjukhus
Äntligen gick startskottet och eftersom jag hade tre mål med loppet (springa på under 20 minuter, komma först i mitt lag och springa hela vägen) så stod jag naturligtvis i första startfållan. Dumt gjort Hanna, väldigt dumt gjort!
Men jag sprang för glatta livet, kissnödig blev jag i höjd med konserthuset så håll hade jag innan Gallerian Nian. Och värre blev det i uppförsbacken på Söder. Där började jag förbanna mig själv och jag funderade även om det fanns någon bra genväg jag kunde ta. Men då sprang kusin Anna ikapp mig och henne kunde jag ju bara inte förlora mot så med nya krafter fortsatte jag mot målet.
Jag kom i mål och fick min fina medalj och en påse från Coop med allt från bananer till bindor i. Föressten så uppnådde jag två av mina mål och om jag säger såhär: Hon som vann sprang på 19 minuter.. Då behöver ni kanske inte gissa vilket det var jag inte klarade? ;)
Det är otroligt det där, dagen efter att man hurtat runt i ett lopp där man känner sig yngre än någonsin förr så känner man sig äldre än man någonsin gjort innan. Man är stel och har ont på både möjliga och omöjliga ställen och värre blir det nog i morgon.
Men vem bryr sig? Jag vann ju över morsan ! :D
Kommentarer
Trackback
