HannaaMikaela

Jag har världens bästa föräldrar. Alla kategorier. De är snälla, omtänksamma, roliga.. Ja allt man kan tänka sig egentligen. Men för enkelhetens skull tar jag dem i ordning. Mamma först.

Mamma.
Hon är döpt till Ewa-Carin men det finns bara en nu levande människa som kallar henne det och denna människa träffar vi typ en gång vart 10e år. Så Ewa är det namn som gäller.
Hon har bott i Spanien 3 år, men ursprunget kommer från Sandviken. Dock bodde hon i Uppsala 9 år innan hon träffade pappa och flyttade tillbaka för att "Sandviken är en bättre stad att uppfostra barn i".

Precis som mormor är hon sjuksköterska och hon är fostrad i den gamla skolan så på typ 2½ år blev hon inte bara sjuksköterska, hon blev op-syrra dessutom! Dock får hon ta igen det nu eftersom hon varken skrev c- eller d-uppsats på 80-talet.
Hon har jobbat precis överallt tror jag: Operation, akuten, endoskopin, vårdcentral, dagkirurgin mm. Hon har varvat arbetsplatser med högskolestudier och nu jobbar hon som op-syrra i Gävle. Samtidigt som hon jobbar med ett projekt som screenar gamla gubbars aorta. Samtidigt som hon återigen pluggar och ska skriva d-uppsatsen efter jul. Har jag sagt att hon är något av en stålkvinna?

Hon är den jag ringer och tar ut min ilska på när det skiter sig i skolan. Orättvist jag vet. Men hon är ju den som vet. Så för tillfället gnäller jag om c-uppsats och hon om d-uppsats. Mkt gnäll för tillfället med andra ord.
När jag bodde hemma var det jag och mamma som tränade tillsammans; combat och pump. Det var vår grej. Det är det fortfarande, fast nu utövar vi det på varsitt håll.

Hon är stark min mamma. En kvinna som jag verkligen ser upp till och jag kämpar varje dag för att bli minst lika bra som hon.

Pappa.
Jag är pappas flicka. Det har jag alltid varit och kommer alltid vara det också. Och det trivs vi med, pappa och jag.
Pappa är från Sandviken och har alltid bott där också. Mellan högstadiet och gymnasiet tog han ett sabbatsår och jobbade på "väärrket", Sandvik alltså.
Sen gick han gymnasiet och missade studentfirandet för då ryckte han in i lumpen. Tror det var så?
Till yrket är han banktjänsteman och har alltid varit. Han har varvat orter och tjänster och sedan några år jobbar han i Gävle.
Vi är lika jag och min pappa. Dels utseendemässigt (även om jag har mammas färger) då jag har pappas käkar men även till sättet. Men det är nog till sättet vi verkligen är av samma kaliber. Vi blir precis lika förbannade och det är han som lärt mig ryta så helvetet fryser till is. Gissa om det blivit många fighter hemma?
Men sen ångrar vi oss lika mkt så det brukar ju lösa sig direkt.
Det är med pappa jag springer, mer nu när jag bor här nere än när jag bodde hemma. Så vi springer inte så ofta, men när vi väl är uppe i Högbo och ger oss ut på 7.5an - då är jag lycklig på riktigt.
Vi delar också kärleken till Bruce Springsteen och Guns n roses. Det är pappa som lärt mig uppskatta dessa musikaliska fenomen. Att flyga fram på motorvägen i saaben med Guns n roses på högsta volym är bland det bästa jag vet.
När det är dags för nya jeans är det bara pappa jag kan ha med mig. Av samma anledning som det är han jag pratar om killar med. Han är ärlig. Alltid lika ärlig. Så jag vet att jag kan lita på honom. Jag kan alltid lita på honom.

Mina föräldrar är världens bästa. Det finns inga som dom. Som står pall när dottern flyttar 80 mil veckan efter sin 19 års dag. Som säger självklart, ge dig ut och lev livet. Var lycklig. Vi kommer alltid stå på din sida. Så gör vad du vill, vi kommer alltid stötta dig och finnas här. Varje dag. Som säger att jag är stark, modig och världens bästa. Och att jag kommer klara mig galant.

Så tack. Tack för att ni är dem ni är och alltid ställer upp. Utan er hade jag aldrig kommit så långt som jag hittills gjort och med ert stöd kommer jag ta mig ännu längre. Jag älskar er.