För 7 år sedan.
Idag är det 7 år sedan Åhléns reade ut efter branden nån vecka tidigare.
Idag är det 7 år sedan det var exakt en vecka kvar till min 12 årsdag.
Idag är det 7 år sedan det ofattbara hände.
Idag är det 7 år sedan min farfar dog. Han blev 80 år gammal, skulle ha fyllt 81 i september. Min farfar var väldigt sjuk och mamma och pappa hade förklarat för mig att farfar nog inte skulle finnas så mkt längre till. Men jag var ju liten, jag förstod inte vad döden innebar. Men nu vet jag och jag önskar så innerligt att jag inte varit med om att förlora någon.
Min farfar var jättelång, över 1.90 och det är från honom jag fått mina långa ben. Han var en storrökare och rökte inget annat än Camel utan filter. Han hade alltid ett paket i bröstfickan.
Jag minns hur han brukade lyfta upp mig och Rasmus och låta oss åka kana ner för ryggstödet på hans fotölj. Men framför allt minns jag att jag var hans stjärna. Det var vad han kallade mig, "farfars stjärna". Rasmus var "¨farfars knallhatt" och kusin Patricia var "morfars hjärta". Han var en underbar människa och farfar som alltid ställde upp för oss.
Han var en man som älskade att arbeta med händerna och hans stora passion var sommarstugan uppe vid Öjaren. Han och farmor bodde där varje sommar och jag har i stort sett växt upp där med dem, sommar som vinter.
Sista gången jag träffade farfar var när han blivit inlagd på Gävle Sjukhus. Jag åkte dit med pappa och farmor, det var någon gång i juli tror jag. Jag gick fram till farfar och gav honom en kram sedan tog farmor med mig ut på balkongen för att visa utsikten över Gavleån. Jag minns fortfarande hur vackert jag tyckte det var, solen sken och måsarna skriade i höjd med oss. Jag önskar att jag vetat att det var sista gången jag skulle få se honom. Det är så mkt jag hade velat säga.
Den 17 augsti 2001 tog jag farväl av min farfar. Jag minns fortfarande hur jag på väg ut ur kapellet vänder mig om och tittar på kistan och säger "hejdå farfar."
Farfar, jag kommer alltid vara Din Stjärna.
Idag är det 7 år sedan det var exakt en vecka kvar till min 12 årsdag.
Idag är det 7 år sedan det ofattbara hände.
Idag är det 7 år sedan min farfar dog. Han blev 80 år gammal, skulle ha fyllt 81 i september. Min farfar var väldigt sjuk och mamma och pappa hade förklarat för mig att farfar nog inte skulle finnas så mkt längre till. Men jag var ju liten, jag förstod inte vad döden innebar. Men nu vet jag och jag önskar så innerligt att jag inte varit med om att förlora någon.
Min farfar var jättelång, över 1.90 och det är från honom jag fått mina långa ben. Han var en storrökare och rökte inget annat än Camel utan filter. Han hade alltid ett paket i bröstfickan.
Jag minns hur han brukade lyfta upp mig och Rasmus och låta oss åka kana ner för ryggstödet på hans fotölj. Men framför allt minns jag att jag var hans stjärna. Det var vad han kallade mig, "farfars stjärna". Rasmus var "¨farfars knallhatt" och kusin Patricia var "morfars hjärta". Han var en underbar människa och farfar som alltid ställde upp för oss.
Han var en man som älskade att arbeta med händerna och hans stora passion var sommarstugan uppe vid Öjaren. Han och farmor bodde där varje sommar och jag har i stort sett växt upp där med dem, sommar som vinter.
Sista gången jag träffade farfar var när han blivit inlagd på Gävle Sjukhus. Jag åkte dit med pappa och farmor, det var någon gång i juli tror jag. Jag gick fram till farfar och gav honom en kram sedan tog farmor med mig ut på balkongen för att visa utsikten över Gavleån. Jag minns fortfarande hur vackert jag tyckte det var, solen sken och måsarna skriade i höjd med oss. Jag önskar att jag vetat att det var sista gången jag skulle få se honom. Det är så mkt jag hade velat säga.
Den 17 augsti 2001 tog jag farväl av min farfar. Jag minns fortfarande hur jag på väg ut ur kapellet vänder mig om och tittar på kistan och säger "hejdå farfar."
Farfar, jag kommer alltid vara Din Stjärna.
Kommentarer
Trackback
