Vårruset.
Varje vår samlas hundratusentals kvinnor i olika åldrar i olika städer för att springa, jogga, kuta, gå eller lunka runt den fem kilometer långa banan genom staden. Igår kom Vårruset med Peter Siepern i spetsen till Gävle och Regementsparken för att få igång de 5300 kvinnorna som samlats för att prestera efter den egna konditionen, eller som i mitt fall - den rena viljan.
Jag har inte sprungit en meter sen förra sommarn då jag och Emil skulle springa runt sjön i Högbo. Eller jo föressten, jag sprang nog 2 km nere i Hässleholm i slutet på Mars. Men hur som helst så tänkte jag att det där gör jag på ren vilja.
För första gången tillhörde jag ett lag - Centraloperation. Det var jag, mamma, Marielle, Eva och Ylva. Railie skulle ha varit med men hon var sjuk stackarn. Men vi stod där i likadana tröjor - grekblå med vit text på ryggen:
CENTRALOPERATION
Alltid steget före.
(Bild på sax, kniv och peang)
Gävle Sjukhus
Äntligen gick startskottet och eftersom jag hade tre mål med loppet (springa på under 20 minuter, komma först i mitt lag och springa hela vägen) så stod jag naturligtvis i första startfållan. Dumt gjort Hanna, väldigt dumt gjort!
Men jag sprang för glatta livet, kissnödig blev jag i höjd med konserthuset så håll hade jag innan Gallerian Nian. Och värre blev det i uppförsbacken på Söder. Där började jag förbanna mig själv och jag funderade även om det fanns någon bra genväg jag kunde ta. Men då sprang kusin Anna ikapp mig och henne kunde jag ju bara inte förlora mot så med nya krafter fortsatte jag mot målet.
Jag kom i mål och fick min fina medalj och en påse från Coop med allt från bananer till bindor i. Föressten så uppnådde jag två av mina mål och om jag säger såhär: Hon som vann sprang på 19 minuter.. Då behöver ni kanske inte gissa vilket det var jag inte klarade? ;)
Det är otroligt det där, dagen efter att man hurtat runt i ett lopp där man känner sig yngre än någonsin förr så känner man sig äldre än man någonsin gjort innan. Man är stel och har ont på både möjliga och omöjliga ställen och värre blir det nog i morgon.
Men vem bryr sig? Jag vann ju över morsan ! :D
Jag har inte sprungit en meter sen förra sommarn då jag och Emil skulle springa runt sjön i Högbo. Eller jo föressten, jag sprang nog 2 km nere i Hässleholm i slutet på Mars. Men hur som helst så tänkte jag att det där gör jag på ren vilja.
För första gången tillhörde jag ett lag - Centraloperation. Det var jag, mamma, Marielle, Eva och Ylva. Railie skulle ha varit med men hon var sjuk stackarn. Men vi stod där i likadana tröjor - grekblå med vit text på ryggen:
CENTRALOPERATION
Alltid steget före.
(Bild på sax, kniv och peang)
Gävle Sjukhus
Äntligen gick startskottet och eftersom jag hade tre mål med loppet (springa på under 20 minuter, komma först i mitt lag och springa hela vägen) så stod jag naturligtvis i första startfållan. Dumt gjort Hanna, väldigt dumt gjort!
Men jag sprang för glatta livet, kissnödig blev jag i höjd med konserthuset så håll hade jag innan Gallerian Nian. Och värre blev det i uppförsbacken på Söder. Där började jag förbanna mig själv och jag funderade även om det fanns någon bra genväg jag kunde ta. Men då sprang kusin Anna ikapp mig och henne kunde jag ju bara inte förlora mot så med nya krafter fortsatte jag mot målet.
Jag kom i mål och fick min fina medalj och en påse från Coop med allt från bananer till bindor i. Föressten så uppnådde jag två av mina mål och om jag säger såhär: Hon som vann sprang på 19 minuter.. Då behöver ni kanske inte gissa vilket det var jag inte klarade? ;)
Det är otroligt det där, dagen efter att man hurtat runt i ett lopp där man känner sig yngre än någonsin förr så känner man sig äldre än man någonsin gjort innan. Man är stel och har ont på både möjliga och omöjliga ställen och värre blir det nog i morgon.
Men vem bryr sig? Jag vann ju över morsan ! :D
Att bli vuxen på riktigt..
.. innebär olika saker för olika människor. Några kanske tycker att de blir vuxna på riktigt när de tagit körkort, andra när de fyllt 18 och får bestämma helt själva eller varför inte när man tror att man tagit sig ur fjortisträsket och får gå in på krogen och supa med vanligt folk?
Själv blir jag vuxen på riktigt när jag flyttar hemifrån. Vilket är rätt snart och det är något jag verkligen ser fram emot!
Om 15 dagar drar flyttlasset söderut för att landa i Lund, själv kommer jag efter i augusti. Kan inte med ord beskriva hur mkt jag längtar. Jag har lagt den största separationsångesten bakom mig och ser nu bara på framtiden.
Men jag vet att det är många som inte ser lika ljust på framtiden som jag gör. Så här innan studenten är frågeteckena många och ångesten kommer krypande.
Något jag brukar göra när jag är stressad är att skriva listor, en lista jag håller på med nu är över vad jag och Emil behöver till lägenheten. För tre veckor sedan började vi och nu har jag kommit på ca 1000 saker till.
Älskling, jag hoppas du antecknar:
- brandvarnare
- klädhängare + skohylla
- potatisskalare
- potatispressare
- skål till pressad potatis
- strykbräda
- elvisp
- brödrost
Ja, som ni kanske förstår så är det mycket man behöver när man flyttar och vissa saker är ju såklart mer prioriterade än andra. Till exempel så har vi dubbletter av både mixer och strykjärn, så om någon känner att de har en strykbräda att byta bort så går det jättebra.
Nej, nu måste jag snart iväg till körskolan om det ska bli något körkort av det hela. Men innan jag går så skulle jag vilja dela med mig av några tips..
Till dig som tkr att du är vuxen på riktigt för att du tagit körkort - ta det lugnt och försök undvik att krocka pappas nya bil. Till dig som tror att du är vuxen på riktigt för att du fyllt 18 och får bestämma helt själv - se till att fatta rätt beslut.
Och till dig som tror att du sluppit ur fjortisträsket och får festa med de stora människorna - skärp dig, det är inte åldern som avgör om du är fjortis eller inte. Det är ditt beteende.
Och ett litet tips till mig själv - glöm för fasen inte att köpa batterier till brandvarnaren!
Själv blir jag vuxen på riktigt när jag flyttar hemifrån. Vilket är rätt snart och det är något jag verkligen ser fram emot!
Om 15 dagar drar flyttlasset söderut för att landa i Lund, själv kommer jag efter i augusti. Kan inte med ord beskriva hur mkt jag längtar. Jag har lagt den största separationsångesten bakom mig och ser nu bara på framtiden.
Men jag vet att det är många som inte ser lika ljust på framtiden som jag gör. Så här innan studenten är frågeteckena många och ångesten kommer krypande.
Något jag brukar göra när jag är stressad är att skriva listor, en lista jag håller på med nu är över vad jag och Emil behöver till lägenheten. För tre veckor sedan började vi och nu har jag kommit på ca 1000 saker till.
Älskling, jag hoppas du antecknar:
- brandvarnare
- klädhängare + skohylla
- potatisskalare
- potatispressare
- skål till pressad potatis
- strykbräda
- elvisp
- brödrost
Ja, som ni kanske förstår så är det mycket man behöver när man flyttar och vissa saker är ju såklart mer prioriterade än andra. Till exempel så har vi dubbletter av både mixer och strykjärn, så om någon känner att de har en strykbräda att byta bort så går det jättebra.
Nej, nu måste jag snart iväg till körskolan om det ska bli något körkort av det hela. Men innan jag går så skulle jag vilja dela med mig av några tips..
Till dig som tkr att du är vuxen på riktigt för att du tagit körkort - ta det lugnt och försök undvik att krocka pappas nya bil. Till dig som tror att du är vuxen på riktigt för att du fyllt 18 och får bestämma helt själv - se till att fatta rätt beslut.
Och till dig som tror att du sluppit ur fjortisträsket och får festa med de stora människorna - skärp dig, det är inte åldern som avgör om du är fjortis eller inte. Det är ditt beteende.
Och ett litet tips till mig själv - glöm för fasen inte att köpa batterier till brandvarnaren!
En varm försommardag.
Jag kan inte bli mer omotiverad till att plugga än vad jag är nu och ironiskt nog gör jag ett arbete om just motivation och dess olika teorier. Jag sitter här och funderar över det hela och jag kunde konstatera att ingen av dessa teorier biter på mig. Hur jag än försöker så blir jag inte mer motiverad.
Solen skiner, det är 25 grader varmt i skuggan och Emil berättade precis att de har satt upp poolen idag. SUCK!!
Här sitter jag i vardagsrummet, visserligen en halvmeter från altandörren, och förväntas skriva klart detta som skulle ha lämnats in igår.
Det är den största anledningen till varför jag pluggar denna underbara lördag, jag är sen med inlämningen. Och vi har haft evigheter på oss att göra detta, men varför lämna in något i tid när man kan skjuta upp det så att man får känna av stressens obehag lite mer?
Men det där är jag i ett nötskal. Jag har mina fantastiska listor på vad jag ska göra följande vecka och varje vecka lovar jag mig själv att den här veckan ska jag verkligen göra allt där står. Men när jag sitter där på söndagkväll för att utvärdera och berömma mig själv för min ambitösa vecka kan jag konstatera att jag inte varit ett dugg ambitös. Inte en enda punkt på min lista är struken.. Men det suckar jag bara åt och sedan sitter jag där och skriver en ny lista, med dubbelt så många saker att göra. För jag ska få det hela att fungera, nån gång.
Jag ska även göra en svenskauppgift som skulle ha varit inne i februari - ännu ett bevis på min oförmåga att följa mina egna veckoplaneringar. Jag undrar hur jag kommer fungera när jag flyttar, antagligen kommer jag komma in i någon slags rutin på order av Emil som kommer stå där med björkriset och piska om jag inte strukturerar upp mig. Då blir jag ju så illa tvungen!
Men än är det någon månad kvar och tills dess tänker jag sitta här med mina fantastiska listor som jag vet att jag inte kommer följa. Men vad spelar det för roll? Det känns ju som halva jobbet är gjort när man planerat för att göra det.
Solen skiner, det är 25 grader varmt i skuggan och Emil berättade precis att de har satt upp poolen idag. SUCK!!
Här sitter jag i vardagsrummet, visserligen en halvmeter från altandörren, och förväntas skriva klart detta som skulle ha lämnats in igår.
Det är den största anledningen till varför jag pluggar denna underbara lördag, jag är sen med inlämningen. Och vi har haft evigheter på oss att göra detta, men varför lämna in något i tid när man kan skjuta upp det så att man får känna av stressens obehag lite mer?
Men det där är jag i ett nötskal. Jag har mina fantastiska listor på vad jag ska göra följande vecka och varje vecka lovar jag mig själv att den här veckan ska jag verkligen göra allt där står. Men när jag sitter där på söndagkväll för att utvärdera och berömma mig själv för min ambitösa vecka kan jag konstatera att jag inte varit ett dugg ambitös. Inte en enda punkt på min lista är struken.. Men det suckar jag bara åt och sedan sitter jag där och skriver en ny lista, med dubbelt så många saker att göra. För jag ska få det hela att fungera, nån gång.
Jag ska även göra en svenskauppgift som skulle ha varit inne i februari - ännu ett bevis på min oförmåga att följa mina egna veckoplaneringar. Jag undrar hur jag kommer fungera när jag flyttar, antagligen kommer jag komma in i någon slags rutin på order av Emil som kommer stå där med björkriset och piska om jag inte strukturerar upp mig. Då blir jag ju så illa tvungen!
Men än är det någon månad kvar och tills dess tänker jag sitta här med mina fantastiska listor som jag vet att jag inte kommer följa. Men vad spelar det för roll? Det känns ju som halva jobbet är gjort när man planerat för att göra det.
